Jag, Marina med hundarna November 2006

Jag bor med min sambo Peter i ett litet hus i Älvkarleby. Jag är född och uppvuxen i byn, och Peter kommer från Skutskär.

Jag har alltid varit intresserad av djur av många slag, men hästar och hundar har varit främst. Jag gick 3-årigt Naturbruksgymnasium med inriktning på häst i Uppsala. Jag har genom åren själv haft en hel del hästar, men fick till sist sälja dem efter en bilolycka -94 som jag ännu har en del ”sviter” efter.

Men hundarna kommer jag aldrig att kunna ge upp, de ger så mkt., och kräver ju inte alls samma fysiska jobb som hästar gör. Även om det kan vara jobbigt efter en hel dag på utställning med allt vad det innebär, så är det värt att ha lite extra ont några dagar. Någon slags livskvalitet måste man få ha anser jag…

Nåväl, allt började väl med hundar när jag var 2 år, då mina föräldrar köpte en papillontik… och strax efter det en hane. Hon fick 1 kull valpar, men jag var så liten då att jag knappt kommer ihåg det.

-89 tjatade jag till mig en pyreneértik(Donna) –min mamma ville ha en Berner sennen, men tyckte de var för stora, jag intygade att pyrren VAR ju mindre (hmm… icke).

Premiär gjorde både Donna och jag på utställning under vintern -89/90, en inoff. i Högbo. Hon fick HP, men det fattade inte vi så vi åkte hem direkt. Andra utställningen var på Stora Stockholm (!), vilket inte gick så lysande då Donna satte alla 4 i golvet så den stackars handlern fick dra henne över golvet…

Parade henne -94, och hon nedkom med 9 valpar, 8 hanar & 1 tik. 

Jag sparade själv en hane, Douglas. Honom ställde jag också ut lite, han var jättevacker, men tyvärr mkt dåliga vinklar bak- så det blev ingen hit.

Det blev väldigt mkt ”ur-pyrre” i de valparna, mkt vakt och vaksamma mot främlingar och andra hundar. Har i efterhand fått veta att det har hänt i vissa kombinationer då och då. 

De flesta fungerade inte i samhället så många blev avlivade.

Så även min älskade Douglas. 100 % säker i familjen, mina syskonbarn har nog kunnat göra vad som helst med honom. MEN kom det någon annan så var han otroligt misstänksam. Ingen okänd fick titta på honom, då började han morra dovt direkt. Vid promenad gjorde han utfall mot det mesta som rörde sig ute, det spelade ingen roll om jag hade ngt ben emellan, han blev blockerad. Efter några ”nästan”-incidenter tog jag det mkt svåra beslutet att avliva honom vid 4 års ålder.

Det var ett otroligt hårt slag för mig, och jag började läsa mycket om hundars mentalitet för att försöka förstå vad som egentligen rör sig i deras huvuden. Även hundspråk, och jag studerar dagligen mina hundar hur de beter sig i ”flocken”.

– 97 kände jag att jag ville ha ngn hund att jobba med, att försöka lära Donna och Douglas något var ju som att gå fot med en katt J. Fastnade för springern och beställde en valp hos Ulla, kennel Rowntree. Tyvärr gick den tiken tom, men hon visste en kennel i Ockelbo som hade en hanvalp kvar.

Åkte till Johnny och Mia, och träffade Göte (Happymind Geronimo). Hämtade honom någon månad senare. 

Sedan har det väl bara rullat på, och nuvarande hundbeståndet finns att skåda på kennelsidan.

Hade min första springerkull hösten -01. Hoppas kunna ha åtminstone 1 kull om året framöver.