Lillian,
min lilla prinsessa…
Lillian är den hund som
ligger mig allra närmast hjärtat,
och jag tror att det är ömsesidigt
också. Enligt rapporter måste hon
bli handmatad när vi är borta, hon
har stor sorg när ”mamma” är
borta. Tyvärr har hon höftledsdysplasi,
men inget hon lider av ännu. Hon är
väldigt aktiv och bollar är hennes
liv! Hon kan stirra på en boll i
flera minuter som om hon önskade så
hårt att den skulle få liv o börja
rulla iväg… Gör den inte det så
hoppar hon på den a´la en räv som
tar mus i höggräs ;)
Lillian kan
stoltsera med ett otroligt vackert
huvud och uttryck, hon har mitt
idealhuvud som jag anser hos en
springer. Likaså hennes päls. Väldigt
blank och lättskött. Långa vackra
silvriga behäng som inte är tjocka
så det tovar.
När det kommer
till utställning så är hon ställd
ett fåtal gånger, med HP från
jun.klass. Ibland vill hon inte
springa, och ibland får hon för
sig att domaren inte alls ska få
”kladda” på henne. Så hon får
väl nöja sig med att höra att
matte tycker hon är vackrast i världen
;)
